Det är först när något är över som man inser hur orolig man egentligen har varit

Väckarklockan stod på klockan halv sex imorse. Gjorde nästan bort mig halvvaken som jag var. Jag var helt inställd på att jag ställt in min väckarklocka fel och att jag skulle sova en timme till för att sen åka till skolan. Tur att jag sen mindes vad jag egentligen skulle göra. Dagen har varit sjukt bra! Kom till stallet 20 i sju för att hjälpa Ulrika med utsläppet. Phoobie och Monessa fick stå kvar inne för att senare åka till ATG.

När vi kom fram var Monessa genomblöt. Hon hade kanske stått i transporten 20 minuter då kanske? Curry var nästan torr och jag gissar på att han tyckte det var liite varmt och blev lite stressad av Monessa som måste ha varit alldeless tokig (när vi lastade ur dem hemma igen så var det blött på golvet där hon stått!).

Curry var först ut och först gick jag med honom i skritt och sen i trav. Sen böjde veterinären de övre lederna och jag travade med honom och sen de undre lederna och sen trav igen. Han markerade ingenting i skritten och bara lite i traven ungefär 5 meter. Sen gick han bra och markerade ingenting efter att lederna blivit böjda heller. Skönt!

Sen klämde veterinären på sulan och då ömmade han lite. De sa att det kanske var snösulan som fått smuts under sig och sen klämt, men njaa. Jag tror faktiskt inte det... Men nu ska Curry iaf får skor runt om (igen) utan snösulor och börja skrittas lite så att an får röra på sig. Känns riktigt skönt måste jag säga! :)

Monessa gick som en klocka och haltade inte det minste trots att hon knappt kunde gå dagen innan när hon kom in från hagen. Då stapplade hon in i skritt sist av alla. Antagligen skärpte hon till sig och hade väldigt mycket adrenalin i kroppen vilket gjorde att hon stängde av. Knäppa hästar må jag säga!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0